Många kan argumentera att om man skriver på svenska ska man prata om Sverige. Det blir därmed konstigt eller poänglöst att skriva om andra länder. Så fungerar det inte riktigt i en globaliserad värld, framförallt om ens land lever under kjolen av den största supermakt som någonsin funnits i världshistorian. Med andra ord, det som händer i USA har direkta effekter och konsekvenser i Sverige. Det som händer i USA kommer att implementeras direkt eller anpassas till den svenska verkligheten. Genom att förstå vad som händer i USA kan vi lättare förstå vad som händer i västvärlden, inte minst i Sverige.
Det många kan konstatera just nu under Donald Trumps andra mandatperiod är att demokratin urholkas och kanske till och med avskaffas i allt snabbare takt. Få kunde föreställa sig att det kunde gå så här fort och på ett så brutalt sätt som det går just nu.
Hur började allt det här?
Det finns ett memo som är över 50 år gammalt. Det memot fungerar idag som ett slags manus eller instruktionsmanual för hur man monterar ner en demokrati. Man kan dra en rak linje från det till den framväxande teknologiska oligarki vi ser framför oss. Det är viktigt att veta om detta memos existens, för att vi ska kunna undvika gå i villfarelsen om att bara vi lyckas stoppa Trump, Åkesson, Le Pen mfl. eller stoppa terroriseringen av migranter så besegrar vi fascismen. Lite som hydran, vi kan besegra ondskans ena huvud, men andra kommer att dyka upp.
Detta memo och dess 50 år av inflytande kommer inte att försvinna bara för att man byter ut ledare eller återinför en medmänsklig migrationspolitik. Du kan besegra vissa projekt, men du kan inte utrota en idé. Därför är det en mycket bättre strategi att lära känna problemet för att kunna kontra på ett systematisk, organiserade och effektivt sätt. Med andra ord, om någon ska ha något hopp om vår demokratiska system så måste politiker och aktivister bekämpa destruktiva idéns arv.
Året är 1971, plats är USA och företagsadvokaten Lewis Powell läser Fortune Magazine, när han ser sin värsta fiende stirra tillbaka på honom: Ralph Nader. Han är fadern till landets konsumentrörelse. Under nästan 30 års förespråkande hade han skapat en medvetenhet om produktsäkerhet i nästan alla områden av våra liv, från bilarna vi kör till där vi arbetar. Med andra ord, han kämpade för att man skulle ha rätt till produkter som inte dödar en och som håller i tiden.
Som styrelseledamot i Philip Morris var Lewis Powells uppdrag att övertyga allmänheten om att cigaretter inte var så farliga. Kändisskapet hos denna säkerhetskämpe Ralph Nader var skrämmande för Lewis, så han ringde upp sin granne för att klaga på Ralphs hot mot den stora amerikanska traditionen av företagsbrott och kanske bara för att få honom att hålla tyst. Den grannen, som råkade leda den amerikanska Handelskammaren, beställde Lewis Powell att skriva ett konfidentiellt memorandum för den amerikanska Handelskammarens medlemmar. Det skulle bli en 6400 ord lång skrift om ”den bortglömda mannens öde”. Den bortglömda mannen här är företagsamerika, som enligt Lewis Powell hade lika lite inflytande i regeringen som någon annan grupp i landet.
Memot, med titeln ”Attack on American Free Enterprise System”, började med: ”Ingen eftertänksam person kan ifrågasätta att det amerikanska ekonomiska systemet är under bred attack.”. Dessa attacker kom enligt Lewis Powell från vänsterradikaler som han en gång jämförde med Adolf Hitler. Pal reflekterade över att Amerikas hängivna affärsmän inte hade varit förberedda på vänsterns ”gerillakrigföring” eftersom de hade varit för upptagna med att ”göra sina jobb” och vara ”goda medborgare”. Lewis Powell skrev: ”Tiden har kommit för att visdom, uppfinningsrikedom och resurser från amerikanska företag ska mobiliseras mot dem som skulle förstöra det.”. Kort sagt, han ville ha en regering styrd för företag av företag, vad vi känner som oligarki. Lewis Powell uppmanade djärvt företagsamerika att ta makten och använda den aggressivt utan skam och utan den tvekan som har varit så karakteristisk för amerikanska företag. Låter allt detta bekant?
Den amerikanska företagsvärlden var redo att lyssna.
Lewis Powells memo cirkulerade brett och blev i princip viralt före internet, enligt den undersökande journalisten bakom podcasten ”The Master Plan”. Lewis Powell fick omedelbara lärjungar. Joseph Coors, känd för sitt öl, läste memot och startade den massivt inflytelserika Heritage Foundation, vars pro-business policyrekommendationer skulle kulminera med Projekt 2025, med dess uttalade mål att ”samla en armé av samstämmiga, granskade, utbildade och förberedda konservativa för att börja arbeta för att avveckla den administrativa staten.”. Alla från Koch-bröderna till miljardäraktivisten Richard Mellon Scaife tog hans ord till hjärtat. Handelskammaren organiserade snabbt två Lewis Powell-motiverade arbetsgruppskonventioner 1973, rapporterar The Lever, en på Polynesian Resort i Disney och en i Texas. Deltagarna sträckte sig från den blivande presidenten Gerald Ford till den unga ambitiösa Roger Ailes.
Nu var Lewis Powells huvudbekymmer att återupprätta företagsintressen inom fyra arenor: politik, allmän opinion, media och högskolor.
Parentes: Är inte exakt detta Sverigedemokraterna har sagt att de vill göra?
Tillbaka till huvudhistorian: Vi börjar med högskolor. Enligt Lewis Powell var högskolor den farligaste fienden för affärseliten (förutom Ralph Nader) karismatiska vänstertänkare på högskolecampus som bland annat ledde miljontals vita unga män att ”hata sitt land och dess friheter”. Lewis Powell påstår att de flesta av dessa grupper som mobiliserar mot systemet består av minoriteter, men dessa är ofta de mest artikulerade, de mest vokala, de mest produktiva i sitt skrivande och talande. Återigen, låter denna retorik bekant?
Som en del av sin strävan att återfå makten argumenterade Lewis Powell att företagsamerika borde sprida ”pro-business” kultur i akademin genom bland annat att skicka lika karismatiska, välartikulerade och välinformerade talare. Grupper som National Association of Scholars började dyka upp och främja västerländskt intellektuellt arv, bekämpa mångkulturella eller feministiska läroplaner och finansiera karriärer för aspirerande konservativa forskare. Finansiella spekulanter finansierade ekonomiprofessorer för att tona ner marknadsrisker före finanskrisen 2008. År 2011 tog Charles G. Koch Foundation av sig masken och tog över Florida State University via sitt bidrag på 1,5 miljoner dollar. Idag har teknologiska oligarkin sina händer över hela akademin. De betalar för forskningen av de personer som är i en position att kritisera dem, säger forskaren Hany Farid, som är det absolut mest effektiva munkavle. Du kan forska och göra ditt drömjobb och bidra till samhället, så länge du inte forskar om sånt som kan skada det stora kapitalet. Det är vad olje- och gasindustrin har gjort med klimatförändringar och vad tobaksföretagen gjorde med cigarettforskning och det är vad big tech gör idag också. Det är även vad vi ser hända i Sverige med allt fler akademiker som larmar om hur den akademiska friheten är hotad tack vare en allt mer liknande utveckling i svenska universitet och högskolor.
Lewis Powells memo varnade också för att skolböcker skulle sättas under omedelbar övervakning eftersom de blev omskrivna av medborgarrätts- och fackföreningsaktivister snarare än att visa båda sidor av mycket debatterade ämnen som segregation. Samtidigt möttes Pals uppmaning till företagsamerika att skapa sin egen kultur av stipendier och aktivism praktiskt taget över natten med en flod av högerorienterade tankesmedjor som Cato Institute och Federalist Society. När de designade sin PR-makeover tog företagsklassen till sig Lewis Powells varning att inget enskilt företag kunde kampanja för framträdande, annars skulle det bli en tydlig måltavla för ”vänsterns vrede”. Istället samlade de kollektivt sina resurser bakom ansiktslösa, trevligt titulerade organisationer som (i Sverige) Handelskammaren, Timbro, Oikos, mfl.
Tillbaka till USA och memot: Bara månader efter att memot blev populärt bildades lobbygruppen Business Round Table snabbt och rekryterade 113 av Fortunes 200-VD:ar. De finansierade vad många beskriver som den mest intensiva lobbyverksamhet man någonsin sett för att besegra Ralph Naders plan från 1977 att starta en icke-reglerande konsumentskyddsmyndighet för att förespråka saker som rättvisa priser, konsumenträttigheter, eller bättre säkerhetsåtgärder.
Om du inte är insatt i nyheterna, Elon Musk och Doge håller för närvarande på att nedmontera konsumentskyddsbyrån. I Sverige har vi än så länge relativt starka konsumentlagar, men hur länge kommer de hålla? Vi ser redan idag hur tandlös Konsumentverket eller Konkurrensverket är. Till exempel, en dagligvaruhandel-oligopol utformas och växer sig allt starkare varje dag utan att någon sätter stopp för det. I skrivande stund ser vi även hur Jordbruksverket försöker ta döden på alla mikroproducenter av animalisk mat under falsk djurvänlighetsflagg medan de stora producenterna enkelt kommer undan med massiv och daglig misshandel av djur utan några som helst konsekvenser. Vi ska komma ihåg att under kapitalismens ska vanligt folk, arbetare, behandlas som kor som ska mjölkas på produktion och kapital. Så fort som arbetare utmanar det stora kapitalet, i detta fall i form av självhushållning, ska det styrande kapitalisterna se till att kväva ”upproret”.
Parentes: För dem som tycker att ett sådant påstående är löjlig eftersom självhushållande är så lite i Sverige att det står inte för något hot mot de stora producenterna: Är det inte konstigt att ett sådant förslag från Jordbruksverket kommer just när matinflationen skenar? Är det inte konstigt att det kommer när rörelsen med REKO-Ringar, småskalig gårdsförsäljning och andra liknande projekt växer allt mer pga ökade matinflation och skandaler i storskaliga gårdar? Det är faktiskt ganska lätt att producera tillräckligt med mat för att dramatiskt sänka sina dagligvaruhandelskostnader, och jag som har både en heltidsjobb och en gård talar av egen erfarenhet.
Tillbaka till memot.
När det kom till media varnade Lewis Powell i sitt memo att övervaka tv lika noggrant som de gjorde med läroböcker, och uppmuntrade specialintressegrupper att klaga till FCC när ”fri företagsamhet” behandlades ”orättvist”. Han uppmanade företagsamerika att på samma sätt sprida sina idéer över skriftliga medier, från populära tidskrifter till vetenskapliga tidskrifter. Det är inte utan anledning att Public service har varit under attack i decennier, och inte bara i Sverige.
Men tillbaka till Lewis Powell, som faktiskt hade en fjärde pelare i sin plan som var så skrämmande att jag sparade den till sist. Han förutspådde att med en aktivistisk Högsta domstol kunde rättsväsendet vara det viktigaste instrumentet för social, ekonomisk och politisk förändring. Även här konstaterar vi att Sverige har, anno 2025 domstolar med politiskt tillsatta nämndemän. Att de ska vara opolitiska är bara ren och skär trams. De tillhör ett politiskt parti, nominerades och tillsattes av ett politiskt parti och representerar deras politiska ideologi och har störst inflyttande i en dom på domstolar i Sverige. Hur kan vi kalla detta för opolitiska domstolar?
Företag som Philip Morris började finansiera en explosion av juridiska stiftelser för att stämma regeringen för överträdelse mot företagens rättigheter, inklusive National Chamber Litigation Center, som idag har en 70% vinstfrekvens. Bara tre månader senare, läckte Lewis Powell ut att Nixons nominerade honom till Högsta domstolen, där han skulle bli den aktivistiska domare han beskrev i sitt memo, en med en fanatisk tro på företagsamerikas intressen.
Lewis Powells uppstigning till Högsta domstolen banade väg för dagens oligarki genom att ge en röst till ”den bortglömda mannen”, företaget. År 1978 skrev han ett beslut i fallet First National Bank of Boston v. Bellotti som tog det monumentala steget att deklarera företagens rätt till yttrandefrihet. Och med yttrandefrihet menar jag rätten att bara spendera en massa pengar på valsedelsinitiativ över hela landet. Jag lovar att jag är inte sarkastisk här, öppna länken ovan så får ni se. Med detta satte Lewis Powell ett stort prejudikat i denna företagsrätt till yttrandefrihet, vilket lade grunden för Citizens United att översvämma politiken med företags pengar 2010, vilket underlättade företagens inflytande över politisk policy. Med andra ord, så blev det fullständigt lagligt för det stora kapitalet att utforma ”demokratiska” val i USA.
Åtta år efter att Lewis Powell galvaniserade sin konservativa stam valde USA den mest företagsvänliga presidenten det hade sett på årtionden, Ronald Reagan. Nu skickade den Lewis Powell-inspirerade Heritage Foundation Reagan en lista med 2 000 policyrekommendationer, varav två tredjedelar påstås Reagan ha försökt eller uppnått. Källa på det? Självaste Herritage Foundation! Just nu, mitt i den mest högerregering vi har sett i Sverige sedan kanske Andra världskriget (?) kan vi konstatera hur regeringen gör mer eller mindre samma sak: Allt Timbro, LRF eller Svenskt Näringsliv tycker ska göras gör dem. Vem tjänar regeringen, folket eller det stora kapitalet?
Nutiden
Idag drar många forskare en rak linje från Lewis Powells memo till företagsmaktens uppgång i Amerika, som har konsoliderat rikedom i händerna på de redan extraordinärt rika. Lewis Powell skulle vara glatt överraskad att de en gång påstått politiskt motvilliga affärsmän aggressivt har gått in i politiken och skapat en svängdörr mellan företagen och politiken som snedvrider allt till förmån för rika affärseliter, både i USA såsom i hela västvärlden som hur George Bushs chefsrådgivare för miljöjämlikhet var en lobbyist för American Petroleum Institute som personligen redigerade klimatrapporter för att skapa osäkerhet om vetenskapen. Han tog senare ett jobb på Exxon Mobil, bra för honom.
Även i Sverige har vi nuvarande ministrar som går från Moderaterna till Timbro och tillbaka till regeringen. Men det blir värre än så. Under Nooshi Dadgostars ledning har vi kunnat åskåda hur riksdagsledamöter eller höguppsatta tjänstemän från Vänsterpartiet lämnar sina uppdrag och börjar jobba för olika lobbyorganisationer. Nu sist på turen kan vi se hur vänsterpartistiske folkvalde Linda Snecker började jobba som lobbyist på Rud Pedersen, bara för att några månader senare ska gammal moderat finansminister Anders Borg som jobbar för Rud Pedersen föreläsa för Vänsterpartister. ”The enemy within”…
Under Obamas tid i ämbetet blomstrade svängdörren mellan teknikindustrin och regeringen, med över 250 individer som rörde sig mellan Googles imperium och den federala regeringen. Idag innehar nästan 700 statliga tjänstemän, militärbefäl och kongressledamöter högt rankade positioner på de 20 största försvarsföretagen, vilket sannolikt bidrar till den intensiva prisökningen i militärkontrakt som utgör hälften av Pentagon’s budget. Sedan Lewis Powells memo har den nya oligarkins inflytande över pengar och idéer urholkat välfärden, krossat sjukvårdsreformen och stympat åtgärder mot klimatförändringar. Samtidigt har 741 miljardärer, exemplifierade av Musk och Zuckerberg, en förmögenhet på 5 biljoner dollar jämfört med de cirka 4 biljoner som ägs av de nedersta 50% av amerikanska hushåll. Denna förmögenhetskontroll ses i Elon Musks bidrag till Trumpkampanjen, vilket sedan möjliggjorde hans skuggpresidentskap. Vi alla vet vem som är den amerikanska presidenten, egentligen.
Så vad gjorde Lewis Powells plan så effektiv i att skapa ett system där affärsintressen hos en elitgrupp är i stort sätt det enda som spelar roll? För att svara på det måste vi återvända till några rader från Lewis Powells memo. Kom ihåg hur Lewis Powell pekar ut makten hos medborgarrättsaktivister och radikala minoritetsaktivister. Detta var inte ovanligt för honom. Han oroade sig en gång för att han inte skulle bli invalt till Högsta domstolen eftersom han offentligt förolämpat Martin Luther King Jr i många tal, till och med avfärdat Kings brev från Birmingham Jail som helt enkelt en doktrin om anarki som ingen intellektuellt ärlig person kunde stödja. Han kritiserade också svarta aktivister eftersom de åtminstone hade det bättre i Amerika än de skulle ha det i Afrika, och han varnade en annan domare att full desegregation skulle göra våra städer till djungler.
Som domare skrev Lewis Powell ett majoritetsbeslut där han hävdade att USA hade blivit en nation av minoriteter och att vita människor behövde skydd som en minoritetsgrupp. Lewis Powells memo hjälpte till att katalysera den typ av filantropi i 1980-talets kulturkrig som slagits över saker som humanioras läroplaner och politisk korrekthet – krig designade för att trigga vit animositet med sekundärt syfte att undergräva arbetarklassens solidaritet.
Denna strategi är beprövad. Den användes av de tidigaste oligarkerna i Amerika – koloniala plantageägare som skapade ett rasligt kastsystem för att ställa vita europeiska kontraktsarbetare mot förslavade afrikaner. Som historikern Heather Cox Richardson noterar, uppmuntrade koloniala plantageägare fattiga vita att identifiera sig med vita markägare, vilket innebar att deras lägre klass vita grannar fick fördelen av att tro att de var på samma nivå som rika män eftersom de delade samma rasidentitet. De skulle inte göra uppror eftersom bevarandet av skillnaden mellan dem själva och slavar var viktigare än att söka politisk makt.
Detta är i stort sött vad SD ägnar sig åt. Den som misslyckas se liknelserna med dagens högerns retorik och sätt att agera behöver uppriktigt vakna upp.
Föreställ dig att om de starka, rika, mäktiga vita männen visste att de mindre mäktiga vita männen bara skulle göra vad de ville på grund av raslig animositet, och om de liksom eldade på den rasliga animositeten, så kunde de sedan bara ta makten och göra vad de ville med den. Oligarker och massproduktion skapade rasliga kastsystem som gjorde arbetarsolidaritet omöjlig, ofta genom att använda invandrare som billigare arbetskraft som skapade ett hot mot den inhemska vita arbetskraften, samtidigt som de förespråkade socialdarwinism som behandlade vita människor som överlägsna.
Den politiska eliten utnyttjade ras-, kultur- och religiösa klyftor för att vinna val, sedan överlämnade de regeringen till företagen eller som magnaten Jay Gould uttryckte det: ”Jag kan anställa ena halvan av arbetarklassen för att döda den andra halvan.”. Trots att vi gör vissa framsteg inom rasfrågor har denna klyfta återanvänts av den mäktiga konservativa akademiska, mediala och politiska maskinen för att övertyga arbetare om att all statlig utgift är dålig eftersom det innebär helikopterpengar till marginaliserade grupper som ofta betraktas som parasiter.
Oligarker fortsätter att fermentera rasliga fördomar som distraherar människor från deras ekonomiska smärta och uppmuntrar deras affärsvänliga tro på privatiseringar, små regeringar och ännu mindre skatter.
Lewis Powell skrattar från graven.
Donera en slant för att hjälpa mig att betala driftkostnader och få mer tid att skriva
