Donald Trump, Nigel Farage, Jimmie Åkesson och alla andra fascist-wannabe är inte orsaken till den kris vi befinner oss i, utan de är en konsekvens. Det är, som vi har konstaterat genom nyhetsrapporteringen det stora kapitalet från hela världen som satt honom i makten. Wallenberg och Spotify donerade pengar till Trumps kampanj, Elon och många andra gjorde samma sak.

De senaste fem decennierna har präglats av en explosion i ekonomisk ojämlikhet och ett växande misstroende mot USA:s institutioner – två företeelser som går hand i hand och som sprider sig allt djupare även i Sverige. Många amerikaner anser att systemet som helhet är riggat mot dem. Återigen, låter det bekant?

Så hur blev det så här, och hur kan vi lösa det? För att besvara dessa frågor skapar jag en lista som slår hål på de vanligaste och mest destruktiva myterna om vår kapitalistisk ekonomi. Dessa myter gör det nästan omöjligt att ha en verklig diskussion om hur systemet riggades, vilka som skadas av det och hur makten har förskjutits från arbetarna till de kapitalistiska eliterna.

 

”Ekonomi är en objektiv vetenskap som inte har något att göra med politik eller moral”?

Skitsnack! Om du verkligen vill förstå ekonomin måste du förstå politik och även moral. Dessa behandlas idag som separata fält, separata discipliner, och varje fält har sina egna experter och specialister. Men de tre är helt sammanflätade. Faktum är att under större delen av 1800-talet kallades det vi idag kallar ekonomi för ”politisk ekonomi”. De som studerade detta område ansåg att de två fälten var samma sak.

Adam Smith, skotten som skrev ”Nationernas välstånd” 1776, anses vara ekonomins fader, särskilt av folk som identifierar sig med högern. Men han kallade sig aldrig ekonom – han kallade sig moralfilosof. Varför? För att han var intresserad av meningen med ett samhälle. Och det hela (höger, vänster, debatt om ekonomi, osv) är vad det handlar om: Vilken sorts samhälle vill vi ha?

Dessa är i grunden moraliska frågor. Ett samhälle har förmågan att sätta sina egna regler och bestämma hur mycket ojämlikhet som är acceptabel, hur mycket fattigdom som är acceptabel, om det är okej att små barn måste arbeta, och om det är okej för en vuxen som arbetar 40 timmar i veckan eller mer att tjäna så lite att deras familj lever i fattigdom, om det är det rättvist att barn till superrika kan ärva så mycket förmögenhet att de aldrig behöver arbeta en dag i sina liv, osv.

När vi pratar om moral kan vi inte undvika frågan om makt. Hur mycket makt borde de rika ha? Är det okej för ett företag att monopolisera en marknad? Är det rätt för arbetare att gå samman och bilda en fackförening?

I slutet av 1800-talet började ekonomer tona ner politik och moral. De började behandla ekonomi mer som en vetenskap och mindre som en filosofisk studie som tog hänsyn till moral. Alfred Marshalls monumentala verk ”Principles of Economics” etablerade ekonomi som en egen vetenskap 1890. Men ekonomi, politik och moral kan inte separeras. Vi måste se de moraliska grunderna i ekonomin.

Att separera moralen från ekonomin är kapitalisternas främsta medel för att hålla arbetare, vanligt folk förtryckta. Bara då kan man rättfärdiga att företag gör allt större vinster utan att arbetarnas lönerna höjs eller även att nedskärningar måste äga rum.

 

Regeringen hindrar den fria marknaden

Mer skitsnack! Politiker av alla färger talar som om de regler som styr ekonomin antingen bestäms av den fria marknaden eller av regeringen. Men det är fel. Det kan inte finnas ett val mellan den fria marknaden och regeringen, eftersom en marknad inte kan existera utan en regering som organiserar och upprätthåller den, även om vi pratar om en libertariansk eller anarkistisk regering besatt i att avskaffa alla regler. Det krävs alltså fortfarande en regering som inför regler och ser till att de behölls.

En marknad är en metaforisk arena där varor och tjänster byts under vissa regler vi kallar för lagar. Hur den marknaden fungerar beror på lagar som bestäms av regeringen. Dessa lagar styr:

  • Egendom: Vad som kan ägas.
  • Monopol: Vilken grad av marknadsmakt som är tillåten.
  • Kontrakt: Vad som kan bytas och under vilka omständigheter.
  • Konkurs: Vad som händer när låntagare inte kan betala.

Och hur allt detta verkställs. Dessa regler beslutas på ett eller annat sätt av människor. Men vilka människor, och i vems intresse?

Under de senaste decennierna har stora företag, Wall Street och förmögna individer (oligarker såsom Elon Musk, Tim Cook eller Mark Zuckerberg, m.fl.) fått allt större inflytande över politiken. Företagsdonationer till politiska ändamål har nått hundratals miljoner dollar per år. För något val sedan rapporterade till och med SVT om hur svenska politiska partier tar emot mutor och kringgår lagen om privata donationer, helt lagligt. Företagslobbyister allt mer på lobbying och rekryterar ofta från politiken. Sverige sticker faktiskt ut internationellt i hur många förra detta politiker blir lobbyister. Hur många av nuvarande regeringens politiker brukade jobba i hög uppsatta positioner hos Timbro?

Samtidigt har motvikterna, som mellan 1930- och 1980-talen gjorde det möjligt för västvärldens (inte minst Sveriges) så kallade medelklass och lägre medelklass att utöva sitt eget inflytande, försvagats. Till exempel har medlemskap i fackföreningar minskat stadigt genom decennierna. Småföretag har ersatts av gigantiska kedjor och nätbutiker. Små investerare har trängts ut av stora institutionella investerare.

Politiska partier, som en gång var hade en stor lokal förankring har blivit gigantiska valboskapsmaskiner baserade i Stockholm vars medlemmar inte ska tänka själva eller vars ledning de inte får ifrågasätta. Och lite så har det varit i hela västvärlden. Som ett resultat är reglerna för västvärldens ekonomi nu till stor del organiserade av stora företag och de förmögna för deras egen vinning. Sverige är absolut inget undantag.

Allt större omfördelningar uppåt inom marknaden – från de fattiga och arbetarklassen till toppen – har blivit normaliserade som funktioner av en marknad som antas vara neutral. Men kom ihåg: marknader är inte neutrala. De speglar vem som har makten. Och det är miljonärerna och miljardärerna som har makten.

Förbered dig på den här lögnen: ”De rikaste människorna har arbetat hårdast och förtjänar därför sin förmögenhet.”
Struntprat! Inkomster och förmögenhet beror i allt större utsträckning på vem som har makten att sätta spelreglerna.

VD:ar för stora företag och Wall Streets topphandlare sätter i praktiken sina egna löner, och deras ersättningar har skjutit i höjden. De har kopplat sina löner till aktiemarknaden genom aktieoptioner, använt återköp av företagsaktier för att höja aktiekurserna och tajmat försäljningen av sina optioner till dessa uppgångar.

Vissa får insyn i företagens vinster och förluster innan resten av allmänheten och handlar aktier utifrån denna information. Andra skapar eller arbetar för företag som har monopoliserat sina marknader. Detta innebär att de kan ta ut högre priser av konsumenter än om de hade haft konkurrens och kan hålla lönerna låga eftersom arbetare har färre alternativ när det gäller var de kan arbeta.

Andra använder sitt politiska inflytande för att ändra lagar, regleringar och skatter till sin och sina företags fördel, samtidigt som de skadar de som inte har denna typ av inflytande. Så sent som för några dagar sedan rapporterades det att svenska regeringen kommer att sänka skatten rejält för svenska miljardärer.

Ytterligare andra hade turen att födas in i eller gifta sig in i förmögenhet. 60% av all förmögenhet är ärvd, och vi står inför den största intergenerationella förmögenhetsöverföringen i historien, från rika boomers till deras millenial-barn.

Samtidigt har genomsnittliga arbetstagares löner stagnerat eftersom de har förlorat ekonomisk makt och det politiska inflytande som följer med den. Företag har sänkt löner genom att outsourca arbete utomlands, ersätta arbetare med mjukvara och aktivt eller passivt aggressivt hindra arbetare från att organisera sig i fackföreningar.

Förmögenhet mäter inte hur hårt någon har arbetat eller vad de förtjänar, utan hur väl vårt ekonomiska system har fungerat för just dem.

 

”Företags politiska donationer är yttrandefrihet och en del av demokratin.”

En lögn med stora bokstäver! Det är inte yttrandefrihet eller demokrati – det är mutor.

Vi ser som tydligaste i USA ett system där den som vinner valet är den som har mest pengar. Och så har det blivit även i Sverige, även om det är inte lika uppenbart än. Sverigedemokraternas restaurangbesök med otaliga lobbyister och det tidigare beskrivna exempel där alla riksdagspartier utom två accepterar mutor under valåren talar för sig själva.

Så har stora företag och de superrika har riggat den så kallade ”fria marknaden” till sin egen fördel. Politiker använder pengarna för att bli valda och omvalda, och sedan gör lagstiftarna det som företag och rika individer vill. Det är legaliserad korruption.

 

”Marknaden är neutral”

Komiskt! Många av de mest högljudda förespråkarna för den så kallade fria marknaden har i åratal aktivt omorganiserat marknaden till sin egen fördel. De vill inte att vi ska märka vad som hänt under det senaste halvseklet, när stora pengar korrumperat vår politik.

Lagar som begränsar kampanjdonationer har försvagats eller upphävts, vilket tillåter rika individer och företag att i praktiken muta politiker. Antitrustlagar har i stort sett övergetts, vilket har lett till att stora företag blivit ännu större, och företagsförvärv har blivit mycket vanligare. Numera är det till och med möjligt för företag att stämma stater om stater inte tillåter dem göra i princip vad de vill.

Så kallade ”rätt att arbeta”-lagar har gjort det svårare för arbetare att kunna jobba kvar i ett företag. Numera kan man i stort sätt säga upp en arbetare för nästan vad som helst, som till exempel om man organiserar sig fackligt eller uttrycker politiska åsikter som chefen upplever vara obekväma, mm. Högavlönade bankirer har stoppat enorma summor i egna fickor samtidigt som de utsatt hela västvärlden för enorma ekonomiska risker (Någon som minns hela skuldkrisen 2008? Bank of America? Credit Suisse?). Efter Wall Street-krisen 2008 och skattefinansierade räddningspaket för de stora bankerna hamnade endast en toppbankir i fängelse.

Företag har kunnat använda konkurslagar för att slippa sina arbetskontrakt, men en husägare kan inte använda konkurs för att skydda sina hem från att återtas av långivare.

Hedgefond- och private equity-chefer åtnjuter låga skattesatser på sina inkomster tack vare särskilda kryphål i lagen som varken socialdemokratiska eller moderat-ledda regeringar har stängt. Och återigen, som sagt tidigare håller den nuvarande Tidö-regering på att förbereda sig för att sänka skatten för Sveriges miljardärer.

Lägre handelshinder har möjliggjort för företag att outsourca arbete till länder med lägre löner och sedan sälja varorna tillbaka till Europa och Nordamerika. Vi får fördelen av billigare varor men förlorar fackanslutna industrijobb, vilket gör de flesta av oss till kontorsarbetare som tror sig vara något annat än arbetare.

Det har varit en ond cirkel. Varje lagändring har skapat en förskjutning av rikedom och makt uppåt, vilket gjort det lättare för de rika och mäktiga att få ytterligare lagändringar som förskjuter ännu mer rikedom och makt uppåt.

 

”Global handel är bra för alla”

Många ekonomer tror på doktrinen om komparativa fördelar som säger att handel är bra för alla nationer när varje land specialiserar sig på det de gör bäst. Men vad händer med kostnaderna för arbetare och miljön?

Vad händer om ett lands komparativa fördelar beror på att människor arbetar under farliga eller exploaterande förhållanden, eller på att de hindras från att bilda fackföreningar, eller att barn anställs, eller att miljön förorenas, hav förstörs eller regnskogar avverkas? Visas det i företagens kvartalsrapporten?

Bill Clinton kallade globalisering för den ekonomiska motsvarigheten till en naturkraft, som vind eller vatten. Men globalisering är ingen naturkraft. Global handel struktureras av regler som förhandlas fram mellan nationer om vilka tillgångar som ska skyddas och vilka som inte ska det.

Dessa regler avgör vem som gynnas och vem som skadas av handeln. Under de senaste decennierna har handelsavtal skyddat de stora företagens tillgångar, inklusive immateriella rättigheter.

Till exempel, om ett annat land antar strikta miljöregler som minskar värdet på exploatering av naturresurser i det landet, kan exempelvis oljebolag, gruvbolag eller skogsbolag begära kompensation för sina minskade vinster. Handelsavtal har gynnat de stora aktiehandlare genom att säkerställa att de kan flytta kapital in och ut ur länder oavsett lokala banklagar.

Det är sant att västvärldens konsumenter gynnas av billigare varor från Kina, Vietnamn, Mexiko och andra länder där lönerna är lägre än våra. Men handelsavtal har också lett till att tiotals miljontals arbetare i västvärlden förlorat sina jobb.

Global handel är varken bra eller dålig i sig, men sättet handeln nu genomförs på skyddar de rikas rikedom och belastar dem som inte har den.

 

”Att beskatta de rika är socialism.”

…eller kommunism… …eller marxism… allt möjligt som kan kopplas till något spökhistoria i alla fall.

Sverige eller något annat land i västvärlden är långt, långt ifrån ett socialistiskt land. Det tillhandahåller företagsvälfärd för de rika, samtidigt som resten av befolkningen utsätts för världens hårdaste kapitalism. Socialism för de rika, kapitalism för det fattiga.

Vi genomskådar en allt hetsigare jakt på sjuka och arbetslösa. Numera, tack vare vår SD-ledd regering kan man inte vara sjuk mer än två år. Är man döende av cancer eller har man långvariga skador – strunt samma, sjukpenning dras ut. Anledningen påstås vara att jaga bidragsfuskare och uppmuntra folk till arbetet, men det är ingen som kollar hur mycket de rika fuskar med skatteflykt eller inte en enda politiker som ändrar lagen som ger sig själva bostadsbidrag, även om de skriver in sin mammas adress som bostad.

Arbetet befriar, tycker kapitalisterna…

Chefer som kör sina företag i botten får guldkantade avgångspaket, medan deras arbetare får sparken – som vi kunde se senast med Northvolt. Samtidigt gör stora företag miljardvinster varje år genom statliga subventioner, räddningspaket och skattehål – allt finansierat av skattebetalarna.

Denna statliga generositet höjer aktiekurserna för den rikaste 1 % som äger hälften av aktiemarknaden, liksom för vd:ar och andra toppchefer som till största delen betalas i aktier. Pengarna finns där – pengar som istället kunde ha använts till mer generösa sociala skyddsnät. Men vi använder dem för att fylla fickorna hos de rika.

Eat the fucking rich!

 

”Företag och vd:ar är jobbs skapare som behöver stora skattesänkningar och feta vinster för att skapa arbetstillfällen.”

De flesta jobb skapas av fattiga, arbetande och medelklassmänniskor vars konsumtion av varor och tjänster får företag att skapa arbetstillfällen. Om de inte har tillräckligt med köpkraft kommer företag inte att anställa. Enkel matematik.

År 1914 höjde Ford Motor Company sina arbetares löner så att deras anställda hade råd att köpa Model T-bilar, vilket ökade efterfrågan på Model T och därmed skapade fler jobb på Ford. Den stora kraschen 1929 ledde till den stora depressionen på 1930-talet eftersom människor inte hade tillräckligt med pengar för att köpa de varor och tjänster som ekonomin kunde producera. Detta skapade en ond cirkel av färre jobb och ännu mindre pengar i genomsnittliga människors fickor. Cirkeln bröts först när regeringen gick in med stora offentliga utgifter under andra världskriget.

Så när du hör att företag behöver skattesänkningar för att skapa fler jobb, eller att skattehöjningar för företag och de rika är jobbdrivare, vet du att det är struntprat.

Det bästa sättet att skapa fler jobb är att sätta mer pengar i fickorna på fler arbetare. Därför behöver vi en högre löner och starkare fackföreningar som kan förhandla om högre löner.

Kom ihåg: Det är arbetande människor som skapar jobb – när de har tillräckligt med pengar i sina fickor för att kunna köpa saker.

 

”Inflationen orsakas av för mycket statliga utgifter tillsammans med löneökningar.”

Högre löner och statliga utgifter driver inte upp konsumentpriserna i de flesta fall. Megaföretag höjer priserna för att öka sina vinster. Det heter greedflation, något vi har nyligen kunnat erfara i första hand, med tex matpriserna. De kan göra detta eftersom de möter så lite konkurrens.

Bekymrad över skyhöga flygpriser och usel service? Det beror till stor del på att bolag har slagits samman med varandra i stora koncerner. Orolig över läkemedelspriser? Mellan 1995 och 2015 gick 60 ledande läkemedelsföretag ihop till bara 10. Förbannad på matpriser? Återigen, kolla på hur jättar äger Willys, Hemköp och City Gross, liksom Tempo, Handlar’n och Matöppet. Dagligvaruhandeln ser ut så här i Sverige:

  • Ica: 50,3%
  • Axfood: 24%
  • Coop, 17,5%
  • Lidl, 6,1%

Monopol eller karteller som den ovan beskrivna kan höja priser och hålla dem höga eftersom det inte finns tillräckligt med konkurrens för att sänka priser och locka till sig konsumenter.

För närvarande ligger ansvaret för att bekämpa inflationen hos Sveriges riksbanken, som höjer räntorna för att bromsa ekonomin när priserna stiger. Men detta leder till ökad arbetslöshet, håller lönerna låga (faktiskt, alla arbetarnas löneökningar raderades med en enda presskonferens) och skadar många arbetande människor.

Ett viktigt sätt att undvika inflation är att bekämpa den vid källan: bryt upp monopolen genom att använda konkurrenslagar så att en handfull privata företag inte kan höja priserna artificiellt. Tyvärr visar facit att tycker vår Konkurrensverket att sammanslagningar är vägen att gå.

 

”Obehindrad ekonomisk tillväxt är alltid bra.”

För många människor går på denna lögn.

Obehindrad ekonomisk tillväxt orsakar så allvarliga skador på klimatet att kostnaderna sannolikt överstiger vinsterna. Mainstreamekonomer mäter inte tillväxtens kostnader. De talar om klimatförändringar som en så kallad ”externalitet”, som om det bara vore en sidoeffekt av tillväxt, även när effekterna av klimatförändringar skadar tillväxten. Låter det vettigt?

Om vi tar hänsyn till dödsfall och skador orsakade av kemisk förorening, skogsbränder, kraftigare stormar och bränder, är tillväxtens kostnader enorma.

Det är möjligt att övergå från en ekonomi organiserad kring tillväxt till en som är organiserad kring hållbarhet. Hur? Genom att:

  • Drastiskt minska användningen av fossila bränslen.
  • Begränsa vad som kan utvinnas och brytas.
  • Behandla jorden som vi behandlar alla begränsade naturresurser.
  • Vi förhindrar överfiske genom att begränsa mängden fisk som kan tas ur havet under en viss tidsperiod. På samma sätt borde vi begränsa mängden skräp som får släppas ut i luften, mängden plast som kan produceras, hur mycket av våra kustlinjer som kan bebyggas och hur mycket mark som får ägas och exploateras.

Med andra ord, om vi accepterar att jorden är en begränsad resurs, då kan vi också komma i överens om att oändlig tillväxt förstör jorden. Men kapitalism kan aldrig acceptera något ändligt.

 

Många avfärdar extremhöger-anhängare som okunniga eller dumma.

Om vi vill minska auktoritarismens dragningskraft måste vi ta itu med dess grundorsaker. Sanningen är att många av samhällets centrala politiska och ekonomiska institutioner har svikit arbetare. Jag kommer aldrig glömma när jag på Vänsterdagarna för några år sedan satt och lyssnade på Bhaskar Sunkara när han svarade på min fråga ”varför röstar arbetare på högerpartier när alla vill ha vänsterpolitik?”.

Han svarade väldigt kort och koncis:

– Because left-parties have stopped giving ansers and solutions to workers.

Den ”fria marknaden” har aldrig varit fri, och makten har förskjutits uppåt till företagsledare och investerare som ägnar sig åt organiserad laglig korruption. De finansierar lagstiftare som ändrar lagar och regleringar till deras fördel.

Detta gör det möjligt för de mäktiga att monopolisera, försvaga fackföreningar, betala lägre skatter, lägre löner, satsa stort på börs-kasinot och bli räddade av skattebetalarna när deras satsningar misslyckas, outsourca jobb utomlands och låtsas vara jobbskapare som förtjänar all denna makt.

År 2016 ägde den rikaste tiondelen av 1% nästan lika mycket rikedom som de nedersta 90% tillsammans. För många människor har den svenska drömmen om att göra en klassresa blivit en hägring.

De flesta arbetare utan högskoleutbildning arbetar längre timmar än de gjorde för decennier sedan och tar färre sjukdagar. Samtidigt har den ekonomiska ojämlikheten nått rekordnivåer. Detta beror på att inkomst och förmögenhet har direkta effekter på hälsan och även livslängd.

De avgör tillgången till livsviktiga tjänster som högkvalitativ förebyggande sjukvård, näringsrik mat och bostäder. Inkomst och förmögenhet har också mycket att göra med huruvida någon utsätts för faror som handeldvapen, opioider och ekonomisk stress.

Som ett resultat av allt detta har människor i västvärlden, inte minst i Sverige blivit argare och mer frustrerade – mer sårbara för demagoger som sprider hatets politik.

 

Slutsats

Enorma ojämlikheter är demokratins fiende. Kapitalism är inte svaret utan problemet. Men detta behöver inte vara vårt öde. Vi har makten att skapa ett system som fungerar för de många, inte för de få upp i toppen!

Vi kan inte separera det som har hänt med den genomsnittliga svensken från den farliga extremhögerns demagogi. Sverigedemokraterna och på senare år Tidö-partierna har utnyttjat svenskarnas ilska och ångest för sina egna syften. Men ilskan och ångesten är verkliga. Om de inte åtgärdas kommer de att fortsätta att exploateras av andra auktoritära ledare långt efter att Jimmie Åkesson eller Ebba Busch är borta.

Det första steget för att åtgärda ekonomin är att förstå det verkliga problemet: stora pengar som korrumperar vår politik och riggar systemet mot arbetande människor. Så, grattis för att du läste hela denna text! Du har nu en mycket bättre mental beredskap för att stå emot kapitalism.