Det finns en enorm kraft som motverkar klimatåtgärder. Det finns konkreta anledningar till att övergången till en grön ekonomi är så svår att genomföra. Tips: det handlar inte om teknik, vetenskap eller kunskap.
På en global nivå stoppas varje försök att införa gröna policys av privata säkerhetsstyrkor, politiska beslut blockeras av ambitiösa politiker, och globala förhandlingar faller samman på grund av manipulativa förhandlare. Varje gång detta sker följer ytterligare besvikelser och oro, medan den globala medeltemperaturen fortsätter att stiga. Vid skrivande stund bombas vårt nyhetsflöde av just det här, i samband med COP29 i Baku, Azerbajdzjan.
Bakom dessa motgångar finns fossilbränsleindustrins mäktiga företag – en tät väv av PR-byråer, lobbyister, tankesmedjor, trollfabriker, organisationer och företagen själva. Dessa aktörer har ihärdigt arbetat för att inte bara hindra åtgärder som skulle föra oss närmare en hållbar värld, utan också för att sprida en fossilbränsleideologi som framhåller olja och gas som nationellt och globalt oumbärliga.
Denna struktur av företagsmakt (grunden till kapitalismen) visar fossilkapitalets enorma räckvidd och inflytande. Den sträcker sig från universitetskorridorer till naturgasplattformar, från företagsstyrelserum till kravallpolis och vidare till omfattande utsläpp.
Bakom dessa kulisser ser vi hur Saudiarabien, vars ekonomi till nästan 50% är beroende av dess statliga oljebolag Saudi Aramco, under mer än två decennier har blockerat framsteg i klimatfrågor. Genom fördröjningstaktik, exempelvis genom att lägga till försåtliga formuleringar i klimatavtal eller försvaga språket i IPCC-rapporter, har saudiska klimatdelegater systematiskt förhindrat globala åtgärder sedan klimatförhandlingarnas början på 1990-talet. En studie från Climate Social Science Network undersökte hur Saudiarabien saboterar klimatframsteg i FN-förhandlingar och fann att landets nationella intresse främst ligger i att blockera mellanstatliga insatser för att tackla klimatförändringar.
Denna strategi, som tydligt återspeglar fossilkapitalets bredare agenda, delas av många andra oljebolag och gasjättar världenrunt. Målet är alltid detsamma: att skydda sina vinster och fortsätta utvinna fossila bränslen, oavsett konsekvenserna. Men strategierna har utvecklats. Tidigare handlade det om att helt förneka att klimatförändringar existerar. Numera använder man sig av sofistikerade taktiker som fördröjning, splittring, förminskning och avledning.
Ett exempel på avledning är BP:s kampanj från 2006, där man populariserade begreppet ”koldioxidavtryck”. Denna strategi flyttade skulden för klimatförändringar från de stora företagen till individen, och fick människor att tro att de kunde lösa problemet genom att ändra sina personliga vanor, istället för att ifrågasätta och motverka de system som driver på klimatkrisen. Grovt sammanfattat går den som så att det är ditt fel om du har en fossilbil, köp en elbil istället. Det är inte systemets eller oljebolagets fel att du inte har något annat val än att köra din gamla fossilbilen utan det är ditt fel.
Minns ni när det var trendigt att gå till en utsläppskalkylator för att beräkna sitt eget koldioxidavtryck? Man skulle alltid få förslag för hur man själv skulle minska sina utsläpp, oavsett om det vore möjligt eller inte. Ren och skär victim blaming!
På senare tider har fossilindustrin i Sverige, med bland annat Preem och Centerpartiet i spetsen lyckats använda ”koldioxidavtryck” för att övertyga befolkningen om att HVO-diesel är förnybar och miljövänlig. Medan det är sant att förbränning av HVO-diesel inte producerar så mycket och så tunga utsläpp som fossildiesel, det är också ett faktum att för att producera HVO-diesel behöver vi avverka skog i ett högt tempo som aldrig förr eftersom det finns inte tillräckligt med skogsrester för att producera den så kallade ”förnybar diesel”. Genom att fokusera sig på begreppet ”koldioxidavtryck” lyckas företagen, lobbyister och politiker komma undan HVO-dieselns sanna påverkan och konsekvenser.
Här ser vi även hur företag, lobbyister och politiker försöker beslagtar begreppet ”förnybar” för att försvara sina vinstintressen: Ingenting i en skog är förnybar. Det tar flera generationer för en bit mark att återskapa hela ekosystemet en skog ska ha för att bli kallad skog: svampar, träd, växter, djur, vattendrag, osv. För att det ska bli kallad förnybar måste återskapandet ske i ett tempo som motsvarar konsumtionen.
Som vi kan se har fossilbränsleindustrin även framgångsrikt förankrat sina produkter i varje aspekt av våra liv, vilket gör det nästan omöjligt att undvika dem. Världens ekonomier är fortfarande beroende av fossila bränslen, på grund av alla dessa politiska val som resultat av företagens makt i politikerklassen.
Individer får höra att de är hycklare om de inte lever helt fossilfritt, vilket försvagar rörelser och skapar intern kritik istället för enad handling. Naomi Klein uttrycker detta väl: ”Om du inte kan vara aktivist utan att först helt eliminera fossilbränslen från ditt liv, så kommer rörelsen att bestå av tre personer, vilket är jättebra för fossilaindustrin!”.
När människor lyckas organisera sig och hotar fossilbränsleföretagens intäkter, svarar dessa företag med motdrag som kriminalisering av protester och påverkan av statliga myndigheter. I USA har FBI till exempel övervakat och förföljt miljöaktivister i decennier, och stater har infört lagar för att förhindra protester. Företag som Enbridge har direkt finansierat polisen för att skydda sina projekt, som exempelvis Line 3-pipelinen, från demonstranter.
I Storbritannien ger nya lagar polisen större makt att stoppa demonstranter, medan miljöaktivister i Brasilien under Bolsonaro-regimen mötte dödligt våld. Fossilkapitalets globala räckvidd gör att motståndare till fossilbränsleindustrin ofta står inför massiva hinder.
I Sverige ser vi hur politiker och lobbyorganisationer ständigt hetsar emot dem klimataktivisterna som protesterar. Ofta får de ta konsekvenser som påminner om politisk förföljelse, som i Maries fall där hon sparkades enbart för att hon var klimataktivist. I en väl fungerande demokrati hade någon myndighet reagerat på ett sådant agerande, men ingenting har hänt och arbetsgivaren har kommit undan. På samma sätt ser vi hur kapitalistiska politiker och kapitalistiska organisationer agerar samordnade för att svartmåla organisationer såsom ”Återställ våtmarker” som om de vore terrorister. Exakt vilket hot utgör ett gäng fredliga människor som genom icke våld sätter sig mitt på en gata eller tältar mitt i en mosse har varken media, politiker eller företagare lyckats förklara. Ändå målas dem ut som extremister och samhällsfarliga.
Så cementeras och normaliseras förföljelse av människor som uppror sig mot det stora kapitalet.
Genom dessa metoder har det fossila kapitalet lyckats individualisera kampen, så splittring bland massorna och lägga allt ansvar och skuld på individer istället för systemet. För allt för många individer blir det omöjligt att mäktas med känslan av överväldighet och oduglighet.
Fossilbränsleindustrins propagandamaskineri sträcker sig även till utbildning, media och politiska beslut. Exempelvis spenderar industrin miljarder på lobbying för att påverka politiker och bromsa klimatlagstiftning. I USA har senatorer som Joe Manchin, som mottagit stora donationer från oljeindustrin, spelat avgörande roller i att försvaga klimatpolitik i en av världens största förorenare. I Europa har 13 olika naturgasbolag lobbat för att undergräva klimatpolicies och expandera gasinfrastruktur. I Afrika, i länder som Nigeria och Moçambique, används ”utveckling” som förevändning för att bygga omfattande infrastruktur för flytande naturgas.
I Sverige ser vi hur ständigt vår kapitalistiska högerregering stoppar ansökan efter ansökan för byggnation av förnybar energiproduktion med ursäkter som har varken stöd i vetenskap eller ens stora delar av näringslivet.
Samtidigt fyller fossilbränsleföretag medielandskapet med PR-kampanjer som framställer dem som del av lösningen, exempelvis genom reklam om ”ren energi från vätgas” eller ”pålitlig energi från olja och gas”. Dessa narrativ förstärker fossilbränsleindustrins grepp genom att koppla samman fossila bränslen med stabilitet, frihet och framsteg.
Detta ideologiska maskineri, som kopplar fossilbränsleindustrin till ekonomisk och social stabilitet, är en del av det som Marxismen kallar basen och överbyggnaden – det ekonomiska systemet påverkar våra kulturella, politiska och sociala strukturer, och vice versa. För att bryta fossilbränsleindustrins grepp måste vi alltså inte bara förändra åsikter utan även omvandla hela det ekonomiska systemet.
Högsta möjliga vinsten oavsett konsekvenserna ska inte vara regeln!
Att utmana fossilkapital kräver en bred och mångfacetterad strategi. För att verkligen tackla klimatkrisen måste vi angripa fossilbränsleindustrin på alla fronter – från dess ekonomiska fundament till dess medienarrativ och politiska inflytande. Detta innebär att kämpa för systemomfattande reformer, såsom att stänga kol- och gasanläggningar, bygga fackföreningar och driva lokal organisering för att blockera och sabotera fossilbränsleutvinning. Detta kommer att göra att arbetsplatserna blir mer demokratiska. Besluten kommer då att ha lokalförankring och gynna arbetaren utifrån ens egna verklighet, istället för att besluten ska utgå ifrån några få priviligierade personer i en styrelse som ska gynna sina intressen framför den allmänna.
Men vi måste också fortsätta avslöja industrins manipulativa taktiker, som den desinformationskampanj Exxon Mobil startade redan på 1970-talet eller som Preem i Sverige. Trots att Exxon Mobil redan då hade avancerade klimatmodeller som förutsåg uppvärmningstrender, valde de att begrava resultaten och istället finansiera en omfattande desinformationskampanj. Idag ser vi samma mönster – investeringar i tankesmedjor, propaganda, trollfabriker och lobbyarbete för att fördröja klimatåtgärder.
Fossilkapitalets strategi har alltid varit att skydda sin vinstmodell, oavsett kostnaden för planeten. Som Naomi Klein och andra noterar, är fossilbränsleindustrins makt byggd på att splittra rörelser och förskjuta skulden från systemiska problem till individer. För att bryta denna cykel måste vi organisera oss över identitetsgränser och bygga en bred, inkluderande koalition.
En hållbar framtid kräver att vi inte bara minskar vår användning av fossila bränslen, utan även att vi omvandlar hela vårt ekonomiska system till ett demokratiskt, rättvist och klimatsmart samhälle. Denna förändring är inte enkel och kommer att möta kraftfullt motstånd, men det är den enda vägen framåt för att säkerställa både mänsklig och ekologisk överlevnad.
